Jag har världens bästa liv. Jag har en underbar fästman som överöser mig med kärlek. En fästman som stöttat mig igenom en graviditet full av krämpor med ett leende på läpparna trots att han fick göra precis allt som behövde göras samtidigt som han var borta från hemmet 12 timmar om dagen. Visst är det självklart att man ska stötta varandra och hjälpas åt och jag hade gjort samma sak för honom. Jag vill ändå lyfta fram honom, för det är inte lätt när man pendlar 3-4 timmar per dag, har ett fysiskt krävande arbete och ska orka och hinna med.
Jag har en fästman som ser MIG och älskar mig trots att jag lodar runt i myskläder (kommer inte i annat, förutom gamla mammakläderna), har mörka ringar under ögonen, risigt fett hår, sladdrig mage, 12 kg kvar att gå ner, luktar sur mjölk och måste linda in brösten i halsdukar när vi ska gå ut för att förhindra mjölkstockning. Lägg på hormoner som gör mig korkad och sömnbrist på det…
Han är för övrigt en helt fantastisk pappa.
Sedan har vi då vår son. Min ögonsten, mitt allt. Han som litar blint på min förmåga och har fått mig att älska mer än vad jag trodde var möjligt. En liten gosig kille som helst vill sova supernära och ha sin lilla hand i mitt ansikte. En fantastisk liten personlighet som charmar alla och är nyfiken och sprider solsken var han än hamnar. En liten pojke som lär mig något nytt varje dag. Han lär mig ha tålamod, lägga löjliga problem åt sidan, att se det vackra och fantastiska med livet och vad ett leende klockan fyra på morgonen kan åstadkomma. Han är helt perfekt.
Han har gett mitt liv en självklar mening. Inget är viktigare än att vara hans mamma och forma honom till en trygg och lycklig individ. Inget annat i livet ger heller så otroligt mycket tillbaka. Mitt liv var inte helt meningslöst innan, men det var fattigt, något saknades och det var han. Han är så fantastisk och att få vara hans mamma är en gåva som överträffar allt, jag är otroligt tacksam!
Senaste kommentarer